ska denna artikel vara med i "HemmaBio" ?
Satt på toa förut, och hittade en intressant artikel i tidningen, så tänkte dela med mig av den ^^. Den var annorlunda med inslag av humor...
"Är det nån som kommer ihåg förlåt mig? ett korkat program som sändes 1995, först på tv4 och sen på tv3. Det gick ut på att locka fram skuldkänslor hos folk som sen direkt i teve skulle be om ursäkt för något dom sagt eller gjort.
Programmet floppade tungt, men jag blir inte förvånad om nån dammar av konceptet igen. En anledning är att kanalerna i brist på tanke, fantasi och kreativitet panikslaget sen länge sedan återvinner en massa gammal skit.
En annan orsak är att svenskarna aldrig någonsin har varit så jävla ängsliga och konflikträdda som nu. Det går inte en dag utan att nån känner sig sårad och förolämpad och bölar om upprättelse. Att be om ursäkt har blivit viktigare än att våga stå för sin åsikt. Svenskarna verkar ta Groucho Marx gamla sarkasm på allvar:
"De här är mina principer - Och passar inte dom har jag fler."
Det har gått inflation i att bocka och buga, tycka och tänka för att passa in i det här landet.
Marcus Birro är norra halvklotets överlägset största mediapajas. Han tycker, tänker och skriver om allt och alla, och hörs och syns överallt. Det är nya utspel från hans sidan hela tiden och han har svenskt rekord i att bli upprörd, ledsen, och kränkt. När Birro för ett tag sen skrev att dom flesta italienska politiker har kopplingar till maffian fick han skäll i ett mail från Italiens svenske ambassadör och Birro blev, förstås, djupt sårad. Igen.
Det tog några dagar innan aftonbladet kunde meddela att "den diplomatiska krisen är över". Ambassaden bad om ursäkt och bjöd Birro på "fredslunch" - allt avslöjat under seklets värsta kvasirubrik alla kategorier; "Italien ber Birro om ursäkt."
Södersjukhuset i Stockholm lade nyligen ut en jobbannons där man med glimten i ögat sökte "tevesnygga sjuksköterskor." Satan vilket liv det blev. I tidningar och i debattprogram i teve. Några dagar senare bad sjukhusledningen om ursäkt på en helsida i Dagens nyheter.
Humor och ironi? Nej tack, vi är svenskar!
Thorsten Flinck lade handen på rumpan på en programledare i Melodifestivalen. Sverige kom på fötter och "rasade" om skandal och förnedring. Hela vår ängsligt politiskt korrekta lilla värld kom i gungning ända tills Flinck bad om ursäkt. Till programledaren. Till SVT och till hela svenska folket med ett öppet brev i Aftonbladet.
Halleluja och frid varde över landet Lagom!
Lennart Holmlund i Umeå har också fått skit. Han gillar Whitney Houstons musik, men blev irriterad över medias översvallande hyllningar efter sångerskans begravning.
"Jag förstår inte varför man ska glorifiera en person som knarkat ihjäl sig och dessutom dragit med sig sin 18-åriga dotter i fallet. " skrev Lennart på sin blogg efter den direktsända begravningen.
"Jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne att knarka, inte en enda, utan det är hennes eget beslut".
Men så får man inte tycka.
Fredrik Virtanen i Aftonbladet är en av många som krävt att Lennart ska be om ursäkt. Men det stora problemet verkar inte vara att Lennart tycker att Whitney Houston var en dålig mamma, utan att han är kommunalpolitiker. "
Programmet floppade tungt, men jag blir inte förvånad om nån dammar av konceptet igen. En anledning är att kanalerna i brist på tanke, fantasi och kreativitet panikslaget sen länge sedan återvinner en massa gammal skit.
En annan orsak är att svenskarna aldrig någonsin har varit så jävla ängsliga och konflikträdda som nu. Det går inte en dag utan att nån känner sig sårad och förolämpad och bölar om upprättelse. Att be om ursäkt har blivit viktigare än att våga stå för sin åsikt. Svenskarna verkar ta Groucho Marx gamla sarkasm på allvar:
"De här är mina principer - Och passar inte dom har jag fler."
Det har gått inflation i att bocka och buga, tycka och tänka för att passa in i det här landet.
Marcus Birro är norra halvklotets överlägset största mediapajas. Han tycker, tänker och skriver om allt och alla, och hörs och syns överallt. Det är nya utspel från hans sidan hela tiden och han har svenskt rekord i att bli upprörd, ledsen, och kränkt. När Birro för ett tag sen skrev att dom flesta italienska politiker har kopplingar till maffian fick han skäll i ett mail från Italiens svenske ambassadör och Birro blev, förstås, djupt sårad. Igen.
Det tog några dagar innan aftonbladet kunde meddela att "den diplomatiska krisen är över". Ambassaden bad om ursäkt och bjöd Birro på "fredslunch" - allt avslöjat under seklets värsta kvasirubrik alla kategorier; "Italien ber Birro om ursäkt."
Södersjukhuset i Stockholm lade nyligen ut en jobbannons där man med glimten i ögat sökte "tevesnygga sjuksköterskor." Satan vilket liv det blev. I tidningar och i debattprogram i teve. Några dagar senare bad sjukhusledningen om ursäkt på en helsida i Dagens nyheter.
Humor och ironi? Nej tack, vi är svenskar!
Thorsten Flinck lade handen på rumpan på en programledare i Melodifestivalen. Sverige kom på fötter och "rasade" om skandal och förnedring. Hela vår ängsligt politiskt korrekta lilla värld kom i gungning ända tills Flinck bad om ursäkt. Till programledaren. Till SVT och till hela svenska folket med ett öppet brev i Aftonbladet.
Halleluja och frid varde över landet Lagom!
Lennart Holmlund i Umeå har också fått skit. Han gillar Whitney Houstons musik, men blev irriterad över medias översvallande hyllningar efter sångerskans begravning.
"Jag förstår inte varför man ska glorifiera en person som knarkat ihjäl sig och dessutom dragit med sig sin 18-åriga dotter i fallet. " skrev Lennart på sin blogg efter den direktsända begravningen.
"Jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne att knarka, inte en enda, utan det är hennes eget beslut".
Men så får man inte tycka.
Fredrik Virtanen i Aftonbladet är en av många som krävt att Lennart ska be om ursäkt. Men det stora problemet verkar inte vara att Lennart tycker att Whitney Houston var en dålig mamma, utan att han är kommunalpolitiker. "
Detta inlägg, som hamnade direkt bland utkasten, hittade jag för några veckor sen. Bortglömd och dammig. Inlägg är skrivet i april, så ja.... vet inte varför jag väljer att publicera, kanske för att jag bara har lust... så varsegod!
Trackback
